Sandra

Ja, då har 4 dagar passerat BF. Den senaste tiden har varit jobbig, kanske inte så mycket med magen, men med ögat... Jag är så less nu, så jag bara önskar varje minut att värkarna sätter igång och vi får åka in igen. Och jag hoppas verkligen att ögat blir bättre efter förlossningen!! 

Det var i måndags, som jag hade sådan huvudvärk, och det gjorde lite ont bakom vänstra ögat. Samma sak var det på tisdagen, men ögat gjorde mer ont och jag märkte att jag såg lite dubbelt när jag tittade åt vänster. Sen på onsdagen skulle vi ut och gå en promenad, och efter det så såg jag dubbelt hela tiden! Jocke hade redan några dagen innan tjatat att vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen, men jag trodde att det var en vanlig huvudvärk... Men vi ringde, och dom tyckte att vi skulle ringa förlossningen, och åka in. Ringde dit med, och vi fick komma in direkt. Möttes upp av en barnmorska och hon satte igång en CTG-kurva, så vi kunde se barnets hjärtljud, rörelser och mina sammandragningar. Allt såg bra ut, och vi kunde slappna av något. Fick sedan träffa en läkare, som ställde en massa frågor och gjorde några enklare tester. Allt verkade normalt, förutom ögat. Fick lite senare träffa en överläkare, och han ville att vi skulle stanna kvar över natten, för att dagen efter få göra en magnetröntgen av hjärnan. Innan vi fick vårat rum på BB så fick jag träffa en neurolog, som gjorde en undersökning. Han tyckte också att allt såg bra ut... Så läknarna visste inte vad det berodde på... Rummet inne på BB kändes lite konstigt, det var ju lixom dit vi skulle när det var meningen att vi skulle föda, inte NU... Allrummet, där tvn fanns, satt nyblivna föräldrar med sina små bebisar, också vi, jag med min stora mage... Vi kollade på fuskbyggarna och efter det gick vi och la oss. Hade svårt att somna, och vid halv ett på natten blev vi väckta av en barnmorska som sa att dom behövde rummet till två nyförlösta mammor, och att vi fick byta rum till gyn-avdelningen ist. Packade ihop våra saker, och gick till ett nytt rum. Förstår inte varför vi inte fick det rummet direkt.
Efter det hade jag väldigt svårt att somna om, och på morgonen blev vi väckta och jag hade tid för röntgen. Hon körde mig liggandes i sängen ner till röntgen. Där fick jag träffa nya läkare, och fick ligga på en hård säng, och fick ett par stora hörlurar med musik i. Blev inskickad i en stor rund apparat, som surrade och knackade väldigt högt. Där fick jag ligga i 30-40minuter. Under den tiden började jag få tankar om att detta kunde vara mycket värre än jag trodde. 
När det var klart, så kollade dom lite snabbt på bilderna, och hittade ingen propp, blödning el tumör. Skapligt lättad jag blev! Vi fick komma upp till rummet igen, och fick frukost. Efter ett bra tag kom det några läkare, och berättade att dom inte hade hittat något fel på bilderna, men deras spekulationer forsatte.
När dom gjorde en koll med hur ögonen följde fingret, så märkte vi att det hade blivit värre, ögat hängde inte med riktigt.
På eftermiddagen fick jag träffa en ögonläkare, och fick göra en massa olika ögontester. Och allt i ögat och runtomkring såg bra ut. Men han trodde att det var en ögonmuskelförlamning som jag hade fått. Varför, ja det kunde ingen svara på. Men ögonläkaren trodde att det skulle gå över med tiden.

Dom ville inte riktigt släppa oss ännu, eftersom dom inte hade fått svar på alla prover, så det blev en natt till på sjukhuset. Den natten sov jag riktigt dåligt.
Dagen efter så fick vi träffa samma läkare som tidigare, och han förklarade att dom nu trodde att det hade med graviditeten att göra, och hoppades på att det skulle bli bra efter förlossningen. På honom lät det som att vi inte skulle åka hem förän vi hade fått ut våran bebis. Han gjorde en svepning, i hopp om att det skulle sätta igång förlossningen. Efter det så kände jag faktiskt skillnad, fick typ "mensvärk", och vi hoppades på att det skulle sätta igång snart! Vi ringde Angelica och hon kom in med kläder till Jocke, och sen tog vi en promenad ute. Det tryckte på hela tiden. Men inga värkar kom... Så vid middagen kom den andra läkaren och sa att vi skulle få åka hem, och att dom nu inte tänkte göra något mer "medicinskt" med mig. Jahapp...
Det var ändå med blandade känslor vi åkte hemmåt, det kändes tryggt att ligga på sjukhuset, fick en CTG-kurva morgon och kväll, och ibland en mitt på dagen, och vi var lixom där, om det skulle hända något... Visst var det långtråkigt som fasen, men ändå tryggt...
Väl hemma var jag dödstrött, la mig på sängen och vilade en stund. Lite senare så var jag på toa, och fick då en slemblandande blödning, slemproppen hade lossnat. Jahapp... fick tillbaka hoppet om att det kanske snart var dax, men icke sa nicke. Här sitter jag fortfarande utan tecken på värkar. visst, lite förvärkar har jag haft, men inget som har gjort så ont som alla beskriver... Igår damsög och damtorkade jag hela huset, och idag tänkte jag skura golven. Min syn är kass, jag vill inte gå ut, jag vill inte träffa folk, jag vill bara att allt ska bli bra igen. Jag vill se normalt igen, och se normal ut! 
Det ända sättet att veta om det blir så, är att bebisen kommer ut!
Så kom UUUUT!!!!