Sandra

Här kommer en liten berättelse om våran trip till gbg.

Söndag: kl:21.20 gick tåget från Östersund, farmor gunilla körde oss in. Väl inne i våran kupé så försökte vi få plats med vagn, och våran packning. Det gick, men trångt blev det! Vi la oss och sov nästan direkt. Lucas sov som en prins hela natten, och vaknade lagom vid 5, dax för mat, och sedan var det bara att gå upp och packa ihop allt.


Måndag: Väl framme i gbg så väntade en taxibil på oss, och körde oss till Drottning Silvias barn-ungdomsjukhus.
Där blev vi varmt välkomna av trevliga sköterskor på avdelningen, och fick ett rum som vi kunde sitta och vänta i. Sen var det dax för röntgen, de tog bilder på lungor + hjärta.
Efter det, var vi tillbaks på rummet, en läkare kom och klämde och lyssnade på Lucas och pratade en stund. Sen var det dax för UL. Han visade sin bästa sida, och låg snällt stilla! Sen var vi tillbaks på avdelningen för att ta ekg, vägde, och kollade syresättningen i blodet, allt såg bra ut. Fick emblasalva som skulle sitta en timme innan de skulle sticka honom och sätta nål inför ingreppet dagen efter. Men när de skulle sticka honom så hittade de inget kärl, så de stack honom 3 gånger utan resultat. Men de fick till det för att ta blodprover iaf...
Sen fick vi sitta och vänta på läkaren som skulle genomföra ingreppet. Då han väl kom, berättade han att de sett att Lucas hade tre hål mellan kammrarna, vilket gjorde att de inte kunde öppna klaffen fullt, som det var tänkt för att då skulle han kunna få problem med hjärtsvikt ist. Men de beslutade sig för att öppna klaffen lite, och sedan hoppas på att hålen växer ihop och att de då kan öppna klaffen helt. Vanligtvis växer hålen ihop under första levnadsåret. Han berättade även om de komplikationer som kunde ske under ingreppet, vilket inte var så roligt att lyssna på... Även om det var ytterst ovanligt, så blev vi väldigt oroliga... Vi fick information om ingreppet, och att han skulle vara fastande 4 timmar innan, så han fick inte äta efter kl:8.00 på morgonen.


Efter en heldag på sjukhuset så fick vi åka till hotellet. Det va jättefint rum, eller mer som en liten lägenhet med köksdel. Det ingick middagsbuffé, och det fanns jättemycket smarrigt att välja på. Efter maten gick vi på rummet och bara låg och myste.
Utsikt från rummet:


Tisdag: Hade ställt klockan för att försöka ge honom så mycket mat som möjligt innan 8. Gick väl inte så bra, han åt som vanligt bara... Åt frukost och sedan gjorde vi oss iordning och åkte till sjukhuset. Väl där, sa sköterskorna på avdelningen att de ingreppen innan oss hade tagit sån tid, så hans hade blivit framflyttat. Så vi va ute och gick en promenad en timme, så han att han sov gott i vagnen och inte skulle vakna och vara hungrig. Det gick bra, ända tills vi kom upp på rummet igen. Timmarna gick, och inget hände mer än att Lucas var hungrig och jag hade fullt i brösten. Skulle pumpa ur, och då såg sköterskan min mjölkstockning, och ringde till kvinnokliniken, och pratade med en läkare. Hon skickade dit mig, och där fick jag penicillin. Timmarna gick, och inget hände. Lucas va arg och hungrig, vi kunde lura i honom lite glucos, som han gillar så han somnade korta stunder...
Men när kl var 16.30 så kom dom och berättade att han skulle upp på operation. Då hade han varit utan mat i nästan 9 timmar! Han va helt slut. Vi fivk följa med upp dit han skulle sövas. Träffade narkosläkaren, och de sa att vi inte fick följa med in, för att de skulle sätta nålen i huvudet eftersom de inte fick tag på något kärl i handen dagen innan... Så vi fick lämna över en skrikande hungrig liten pojke, och det var tufft! Timmarna efter det kändes som dagar... Vi gick till cafeterian och åt lite mat, och gick sedan upp på avdelningen dit han skulle komma efter operationen. Där satt vi och tittade på tv... 2½timme senare, så kom en sköterska och frågade om vi var Lucas föräldrar, och att vi var tvungna att följa med upp på IVA, för att han låg där! Jag kände paniken for igenom kroppen! Och många tankar for runt medans vi åkte hissen upp till iva... När vi kom in i rummet där han låg, stod det flera sköterskor runt omkring honom, och en höll i honom. Han såg så liten och hjälplös ut... De sa att han hade vaknat och varit arg och hungrig... Konstigt?! Men när jag äntligen fick hålla honom igen och försökte ge honom mat, så ville han inte äta. Han var inte riktigt vaken heller, utan bara skrek... Han fick morfin för dom trodde att han hade ont, och då somnade han...
Efter någon timme fick vi flytta ner till avdelningen. Där fick vi ligga i samma rum som 2 andra barn + föräldrar.
De kollade blodtryck, hjärtslag, och sånt under hela natten. Försökte ge honom mat, men han vägrade. Han var fortfarande inte riktigt vaken. Tillslut fick dom sätta dropp... Natten var tuff, Jocke fick åka till hotellet och jag fick ligga i en tältsäng brevid Lucas sjuksäng. En av papporna som sov i samma rum, snarkade något fruktansvärt! Har aldrig hört något liknande! Men ändå vaknade jag av minsta lilla pip från min lilla plutt. Men inte förän kl:5.00 vaknade han, och låg och snuttade på händerna som vanligt när han är hungrig! :) Äntligen åt han, och jag larmade till sköterskan och berättade att han ätit. Efter ett tag tog de bort droppet, och han fick ligga hos mig i sängen! Vilken lycka!

Onsdag: Vi sov gott till 8, då väckte en sköterska oss, och det var snart dax för kontroll, och nytt UL.
Jocke kom lagom till UL, och det såg bra ut. Eller, det hade gått som dom hade tänkt! Läkaren som genomfört operationen var med, och visade på en filmsnutt hur dom hade gjort! Fick lite bilder med oss hem. Så nu ska vi fortsätta på regelbundna ultraljud här i stan, och hoppas på att hålen snart växer igen. Då får vi komma ner till gbg igen, och göra ett nytt ingrepp för att öppna klaffen helt!
Efter några fler undersökningar och timmar så blev vi utskrivna! Men satt kvar på avdelningen och väntade på att taxin skulle komma, och att tåget hem skulle gå. Väl ombord, så gick vi och la oss nästan direkt. Vi va helt slut allihopa!

Strax innan operation:

uppvaket på iva:

Här ligger plutten nyvaken,hungring och med nål i huvudet, och en fin "kasslermössa", som sköterskorna kallade det:


Det va lite om resan till Gbg. Nu efteråt tycker vi att han är mycket piggare än innan. Han mår bra, han är glad och går upp bra i vikt!:)